De senaste dagarna har jag funderat mycket på det svenska sättet att vara och agera. Vi är alla medvetna om jantelagen, som enkelt kan förklaras som "du ska inte tro att du är nån speciell". Detta tycker jag reflekteras påtok för mycket i min omgivning för tillfället.
Dansade street och krump igår (vilket för övrigt var det roligaste jag har gjort på länge) och vår lärare talade mycket om hur tillbakadragen den svenska dansscenen är (i jämförelse med den amerikanska t.ex.) mycket pågrund av detta tänket. Skittråkigt tycker jag! För tänk lite på det, hur många erkända dansare finns det i Sverige idag? Karl Dyall var en, och så är det väl Bounce som ett danssällskap. Men generellt så känns det som att man inte får säga att man är bra på dans (som bara ett förslag) för då "kryddar" man sig själv.
De sistnämnda uttrycket har jag stulit från en av mina vänner som är expert på att inte ta till sig positiv kritik och aldrig vill erkänna att han är bra på något, just för att han inte vill "krydda" sig själv. Min kommentar tillbaka har varit något i stil med "att erkänna att man har gjort något bra betyder inte att man är kaxig, utan helt enkelt att man är glad över sin prestation, och kanske även lite stolt". Håller ni med mig?
För bara en liten stund sedan fick jag ett sms som gjorde mig väldigt glad...för min egen räkning! Stötte på en vän påväg tillbaka från lunchen som jag inte har sett på ett antal veckor. Jättekul tyckte jag. Fick sen ett sms av denna person som löd "Vet du vad jag tycker om med dig? Man blir allmänt glad bara av att se dig". Jag tänker ta åt mig av den här komplimangen, gotta mig lite och må bra över den personen jag är. För jag gör tydligen människor glada! Ha, in your face jantelagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar